Om en liten kille

Nu när Sanders rum är klart tycker vi att det är dags att han börjar sova i eget rum. Något som är lite lättare sagt än gjort. På dagarna är det inga problem, men inatt var det lite jobbigt. Sander har sovit i samma rum som oss sedan han föddes och lite för ofta måste jag erkänna att han har sovit i våran säng. Detta misstänker jag att vi får tillbaka nu.

Första natten som var söndagen efter kalaset till måndagen gick hur bra som helst. Han var helt utsliten och sov som en stock samtidigt som pappa låg på en madrass på golvet nedanför. Inatt var det min tur och jag hoppades givetvis på samma lycka.

Det började med att jag inte kunde sova, för så fort han rörde sig hoppade jag till och trodde att han var på väg att ramla ur sängen eller slå huvudet i sängkanten. Detta gjorde han aldrig, men däremot rörde han sig konstant mellan klockan tio och ett, så däremellan slumrade jag bara några minuter åt gången och var såååå trött. När klockan var runt halv två vaknade han och förstod att inte pappa var i närheten, då var det kört.
Han grät och skrek i säkert en halvtimme med jag ville klara av det själv, så det slutade med att vi satt i sängen och sjöng, jag sjöng och sjöng och halvsov, men så fort jag slutade sa sander "Sunga". Efter en timme med sånger och prat och försök att få han att lägga sig ner så somnade han, jag gick in för att byta plats med Lars, då jag kände att jag måste få sova någon timme innan jag ska gå upp. Då vaknade han igen och Lars satt inne hos honom i en halvtimme. Sen slutade det tyvärr med att han vann och vi tog in han till vår säng för att vi skulle få sova....

Undra hur nattens kamp blir?